10. apr, 2015

Så vackert! Så skönt! Vilket slit! Men det blir bra.

Oerhört vacker kväll - blå himmel, måsar i luften, påskäggen i äppelträdet, blått i gräset av scilla. Underbart - gått barfota i gräset. Det händer igen! Det är vår, allt vaknar upp. Vi sitter ute. Har bara köket kvar att vara i. Alla andra rum är utrymda eller fullproppat med möbler. Underbara killar som kom från socialt företag idag och hjälpte mig flytta och bära grejer. En med ursprung Serbien och en med ursprung Kosovo. De ska få hjälpa till att bära tillbaka allting när renoveringen är klar! Eftermiddagen möte med regiongruppen. Innan dess ytterligare en tur till Erikshjälpen, Norremarks återvinningscentral, "finantikvariatet", auktionsfirma. Bilen nästan tömd men inte helt. Imorgon ledig för att ytterligare jobba med förberedelser för renoveringen. Känns bra att ha kommit så här långt. Nu nyfiken på hur det kommer att te sig när det är färdigt.

Läser Karin Wahlbergs Än finns det hopp, som handlar om ett sjukhus - förutsätter att det är Oskarshamns - och människorna som jobbar där, på 50-talet. Speciellt 1953, då polion härjade. Eller barnförlamning, som det kallades. Jag minns hur mamma förmanade mig och syskon att inte gå till vattensamlingar eller sankmarker, för vi kunde få barnförlamning. Det var otäckt. Jag var åtta år då och rädd för denna sjukdom. En bekant och lite avlägsen släkting träffade pappa och jag i stan (Oskarshamn) ca 1955. Dottern, kanske sex-sju år, haltade svårt och hade ett stålskelett av något slag kring ena benet. Hon hade fått barnförlamning. Har tänkt på henne många gånger. Hur gick det för henne? Boken är intressant och Wahlberg har varit läkare på Oskarshamns sjukhus. Läser hennes böcker mycket för genrebeskrivningen från Oskarshamn.

Politik idag? Inte mer än ett möte med regiongruppen. Det händer att jag prioriterar det ibland nödvändiga privata.

Carin Högstedt

150410